Britterna berömmer sig över att de segrade över de hemska nazisterna som utförde de mest diaboliska exeriment på levade människor i sina läger. Sedan visar det sig att dessa britter eller engelsmän inte är ett dugg bättre själva.
1957 skickade den brittiska staten några hundratal unga soldater till den tropiska ön Christmas island (Julön) för att de skulle utgöra mänskliga försökskanniner vid britternas kärnvapentest.
Bomben som var 1000 ggr starkare än Hiroshimabomben fälldes av en Vicers Valiant bombare. De brittiska soldaterna som var klädda i vanlig tropikuniform, skjorta, byxor och hatt fick order om att sätta sig med ryggen mot explosionen och hålla för ögonen. En av de som var med säger att han såg sina ben i handens fingrar genom sina slutna ögon, precis som en röngenbild. Alla officerare och tekniker hade satt sig i säkerhet på behörigt avstånd på någon annan ö. Efter att bomben detornerat föll det brinnande fåglar från himlen och havet var fullt av döda fiskar och andra havsvarelser. Dessa undersöktes av experter iklädda strålskyddskläder och andningsmask, något som de vanliga soldaterna inte fick tillgång till.
En del av de som varit med gifte sig och skaffade barn när de kom hem till England. Många av dessa barn kom att drabbas av sällsynta typer av cancer. En av de som var med brättade att hans dotter i tolvårsåldern drabbades av en svulst på ryggen och började få så mycket hår på kroppen att de var tvugna att raka henne två gånger om dygnet. Flickan berättade för sina föräldar att läkarna undersökte och fotograferade henne i rent forskningssyfte somom hon varit en labbråtta. Flickan dog några månader senare.
Denna händelse visar hur hänsynslös den brittiska staten är och varit. Den engelska eliten och aristrokratin dit de flesta officerare får anses tillhöra, behandlar sina soldare som för det mesta kommer från arbetarklassen som experimentdjur. England är bara en demokrati på ytan, sanningen är att det är ett diktatoriskt klassamhälle som inte står nazisterna långt efter. De har i alla tider behandlat befolkningarna i sina forna kolonier som andra klassens medborgare. Den engelska staten och kronan är mer fascistisk än de italienska fascisterna.
Jag fortsätter på temat de stora pyramiderna vid Gize. Idag såg jag en video på YouTube som byggde på samma ide som jag har om att med hjälpav vatten lyfta stenarna på plats. Denna metod byggde på att vid varje sten fästa luftfyllda lyftkroppar av djurinälvor och via vatttenfyllda stentunnlar längst pyramidens sidor föra demupp på plats. Tyvärr tror jag inte på denna metod som i sig är genial men som saknar förankring i den egyptiska litteraturen och bild. Hade man använt denna metod att flytta tunga föremål med hade den funnits avbildad då den givetvis använts till annat än pyramidstenar. Däremot finns det bildbelägg för slädar och båtar eller pråmar som används att frakta sten och statyer på.
Ni kan själva kolla videon här: https://www.youtube.com/watch?v=TJcp13hAO3U
Ett av mina motargument mot denna metod är att det bara går att få ett stenblock i taget att flyta upp längst tunneln. Även ett block skulle lätt kunna fastna där och flera block skulle skapa stockning. Däremot skulle slussystemet fungera utmärkt och ligga mer i linje med egypternas kunskap och utveckling.
Det går inte att komma runt hypotesen att Hitler var homosexuell, detta skulle kunna förklara mycket i hans handlade. Redan under tidigt 1930-tal anklagade hans motståndare honom för avvikande sexuell hållning. Den efterkrigstida forskningen framkastade också denna hypotes men den föll inte i god jord i det Adenhauerska Tyskland där det fortfarande rådde homofobiska stämningar. År 2002 utkom historieprofessorn Lothar Machtan med boken "Hitlers hemlighet" där han går igenom alla fakta och ögonvittnesskildringar som talar för att Führern skulle ha varit homosexuell. Folk i Hitlers omedelbara närhet vittnar om hans tafatthet i umgänget med kvinnor, samtidigt som man kan belägga långvariga närmast homoerotiska förhållanden med en rad män. Under hela Hitlers karriär fanns det män som var öppet homosexuella i hans närmaste omgivning.
I kretsen krig Hitler fanns under 1920-talet och i början av 1930-talet nästan bara män. Fröken Eva Braun får närmast betraktas som ett förkläde avsett att för kretsen kring Hitler och besökare ge sken av normalitet och heterosexualitet. Eva Braun var en del av den borgerliga kulissvärld Hitler byggt upp åt sig på Bergshof. Att Eva Braun skulle överleva Hitler och spräcka denna bild får väl anses som otänkbart. Jag håller inte för otroligt att Hitler själv tvingade Eva Braun till att begå självmord tillsammans med honom. Att sedan de närvarande ögonvittnena i bunkern påstår något annat är väl bara att vänta sig av den hårda kärnan av förhärdade nazister som stannat runt Hitler. Alla andra som kunde såg till att lämna bunkern och Berlin. Jag kan tänka mig att Hitler inte var direkt aktivt homosexuell, dvs. var intim med andra män men han kände en homoerotisk böjelse för vissa män i sin omgivning som kom att utmynna i en innerlig vänskap långt utöver det normala.
Några som i rörelsens början kom att betyda mycket för Hitler var den trettio år äldre mentorn Dietrich Eckhart, Hitlers sekreterare Rudolf Hess och chauffören Emil Maurice. Maurice kom i sin roll som bisexuell att få uppgiften att skaffa fram kvinnor som Hitler kunde visa sig i sällskap med offentligt. Under de första kampåren rådde en dubbelmoral inom partiet då dess SA-ledare Ernst Röhm var öppet homosexuell, något som accepterades. Flera andra inom den högsta SA-ledningen var också öppet homosexuella. Den kultur som rådde inom frikårerna som bildats av hemvändande soldater från världskrigets skyttegravar var präglad av homoerotiska undertoner något som inte minst avspeglar sig i den litteratur som växer fram i denna maskulina krets. Det var till dessa miljöer den trettioårige Hitler sökte sig 1919. Då homosexualiteten inom SA var allmänt känd drog den också allmänhetens blickar från Hitlers egen sexuella läggning, något som gynnade honom under åren fram till maktövertagandet.
Att entydigt belägga Hitlers sexuella läggning är svårt då det råder en tystnadskultur bland de som överlevde Tredje Riket och befann sig i kretsen krig Hitler. Det är omvittnat att Hitler i början av sin karriär var tafatt och obekväm i kvinnors närhet, något som skulle försvinna i takt med att hans makt och berömmelse växte. De kvinnor som träffade honom senare i hans karriär vittnar om att han var underhållande, charmig, kavaljeriskt och kysste på hand i på ett närmast 1800-tals maner. Lotte Bechstein dotter till Helene Bechstein den kända pianotillverkar släkten som stödde Hitler ekonomisk och vars dotter Hitler svärmade för sa senare till sin man om Hitler, "Han kunde inte kyssas" något man kunde förvänta sig av en man vars fixering vid det egna könet var allt för stark och tvånget till heterosexualitet alltför viljemässigt.
En period svärmade Hitler för sin halvsysters dotter Angelika Raubal, en ung och levnadsglad flicka utan hämningar. Det bar sig inte bättre än att Geli som hon kallades förälskade sig i Hitlers chaufför Emil Maurice något som gav upphov till separationen mellan Hitler och Maurice. Med Maurice ur bilden fortsatte det platoniska förhållandet mellan Hitler och hans halvsysterdotter ända tills Geli drabbades av depression och sköt sig med Hitlers revolver i hans lägenhet på Prinzregentenplatz i München. Även Eva Braun försökte vid två tillfällen ta sitt liv.
Under tiden fram till han blev rikskansler omgav sig Hitler med en grupp råbarkade kämpare som utåt tjänstgjorde som adjutanter och chaufförer. Bland dem finner vi Hitlers förste chaufför Emile Maurice som efter affären med Geli Raubal ersattes med Julius Schreck fram till dennes plötsliga död i hjärnhinneinflammation 1936. Hitlers fotograf Heinrich Hoffmann, hans förläggare Max Amann, livvakterna Chistian Weber och Ulrich Graf. En annan som kom att stå vid Hitlers sida från de tidiga kampåren fram till slutet var adjutanten och alltiallon Julius Schaub. Denne lämnade Berlin i slutet av april 1945 för att ta sig till München och Berchtesgaden för att där tömma Hitlers kassaskåp på privata papper och bränna dessa. Schaub vägrade fram till sin död att avslöja vad dessa papper innehöll. En gång antydde han hemlighetsfullt att det skulle fått ödesdigra följder om de blivit kända. Denna grupp av pålitliga "Alte Kämpfer" garanterade Hitler en privat sfär utan insyn. Han avlönade dem frikostigt och översåg med deras eventuella fel och misstag. Vid ett tillfälle gav Hitler sin alltiallo Schaub 300 000 riksmark i "julpeng" en svindlande summa på den tiden.
Antagandet att Hitler var homosexuell och med alla medel försökte dölja detta faktum och därmed inte fick utlopp för sin sexualitet kan ha gett upphov till hans människoförakt och gränslösa destruktivitet. Hans sexuella libido kanaliserades på ett för omvärlden och Tyskland katastrofalt sätt. Det måste ju kännas oerhört frustrerande att ha all denna makt men inte kunna få utlopp för sina drifter på grund av de rådande moraliska värderingarna. Detta kan ha varit orsaken till att Hitler från och med 1938 inte ville något annat än att få igång krig med sin omvärld. Det stod klart för militärledningen i Tyskland ganska tidigt att Hitler inte rustade för försvar utan för angreppskrig.
Som parentes kan nämnas att från 1943 var det belagt med dödsstraff att komma med påståenden om Führerns homnosexualitet.
Skickades från E-post för Windows 10
Den 20 juli 1944 genomförde en grupp Wehrmachtofficerare ett attentat mot Adolf Hitler i hopp om att med Hitler röjd ur vägen kunna genomföra fredsförhandlingar med de västalierade. Detta var dock inte första gången Tysklands krigsmakt försökte bli av med sin Führer, redan vid planerandet för inmarschen i Sudetområdet i Tjeckoslovakien i september 1938 konspirerade generalstabschefen Frans Halder och härens överbefälhavare von Brauschitsch tillsammans med många av de officerare som sedan var inblandade i 20 juli attentatet 1944 att besätta rikskansliet och ställa Hitler inför rätta. Det som räddadde Hitler var ett meddelande från Mussolini där denne utbad sig om en 24 timmars tidfrist i Hitlers hot att marschera in i Tjeckoslovakien, något som kom att utmynna i Münchenöverläggningarna.
De ledande generalerna i Tyskland ville inte ha något krig då de för det första ansåg att landet inte var redo att föra ett större och längre krig och för det andra inte var intresserade av ett krig som skulle kunna utveckas till ett andra världskrig. Redan vid Hitlers anslutning av Österrike hade hade många ledande generaler vänt sig mot Hitlers politiska hazzardspelande. När Hitler så ansåg sig nödsakad att befria sudettyskarna från Tjeckoslovakien hade chefen för generalstaben Ludwig Beck blivit övertygade om att Hitler ville släppa lös krigsanden över Europa. Hitler själv var inte intresserad av att höra generalernas invändningar mot ett krig.
Beck hade fört hemliga förhandlingar med cheferna för de högsta militära staberna. Många generaler menade att om Hitler gav Wehrmacht order att marschera in i främmande land så skulle man ta honom till fånga och ställa honom inför rätta som krigshetsare. Både kommendanten i Berlins militärområde general von Witzleben och kommendanten för garnisonen i Potsdam generalen greve Brockdorff-Ahlefeld var redo att ingripa mot Führern. General Hoepner var redo att marschera upp i Thüringen med sitt pansar och hindra sydtyska SS-enheter från att ingripa. Även Berlins polispresidium med Berlins polispresident greve Wolf-Heinrich von Helldorf tillika SA-Gruppenführer och hans ställföreträdare greve Fritz von der Schulenburg stod redo. De hade skaffat fram en planritning över rikskansliet då planen gick ut på att besätta detta och ta Hitler till fånga. Greve Helldorf hade en oplockad gås med Hitler sedan de långa knivarnas natt då många av hans kollegor inom den högsta SA-ledningen blivit avrättade på Hitlers order. Även Abwehrs chef Willhelm Canaris och SS:s rikssäkerhetstjänst RSD var motståndare till ett eventuellt krig. SS:s riksäkerhetstjänst RSD var de som hade hand om Hitlers skydd och ska inte förväxlas med SD som var SS spion- och underrättelseorganisation under ledning av Reinhard Heidrich och Walter Schellenberg.
Hitler hade i september 1938 börjat förhandlingar med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som den 15 september flög till Oberweisenfeld i München för att därifrån ta tåget till Berchtesgaden där han skulle träffa Hitler. Man skulle försöka lösa tvisten med den tyska befolkningen i Sudetenland i Tjeckoslovakien. Sudet hade tillfallit Tjekoslovakien då denna stat bildats efter första världskriget. Hitler ville att den tjeckiska regeringen skulle avträda gränstrakterna till Tyskland. Vad Hitler egentligen ville var att få en anledning att militärt angripa Tjeckoslovakien.
Tanken var att Hitler vid ett sammanbrott i förhandlingarna skulle återvända till Berlin och rikskansliet för att där ge grönt ljus för Fall Grön som var täcknamnet för ett militärt anfall på Tjeckoslovakien. När Hitler väl var på plats i rikskansliet skulle man besätta detta med militära trupper ur Berlingarnisonen och gripa Führern och ställa honom inför rätta om han beordrade Wehrmacht att anfalla tjeckerna. Vid denna tid var bevakningen av rikskansliet mycket dålig och en statskupp skulle med största sannolikhet ha lyckats. Förmodligen hade även folk i Hitlers närmaste krets, som Hermann Göring vänt honom ryggen då även Göring var emot ett krig. Goebbels som var en pragmatiker hade förmodligen tytt sig till de som såg ut att vinna.
Det som kom att sätta käppar i hjulen för generalernas planer på en statskupp var ett personligt meddelande från Benito Mussolini till Hitler som förmedlades av den italienske ambassadören Arturo Attolico till Hitler i rikskansliet. Mussolini bad Hitler att uppskjuta alla planer på en militär mobilisering i 24 timmar så att den italienska diktatorn under tiden kunde studera alla möjligheter att på fredligt sätt lösa konflikten. Med krigsmolnen skingrade försvann det gynnsamma tillfället för generalerna att iscensätta sin statskupp.
Mussolinis diplomati utmynnade istället i München-mötet mellan honom själv, Adolf Hitler, Neville Chamberlain och den franske premiärministern Eduard Daladier, där man kom överens om överlämnandet av de tyskspråkiga områdena i Tjeckoslovakien. Det skulle dröja sex år innan samma höga tyska officerarer åter skulle rikta ett slag mot Hitler i form av en bomb som exploderade i Hitlers barack i Wolfschanse i Rastenburg, även detta attentat undkom Führern. Han brukade tillskriva försynen varje gång han undkom ett attentat.
TV-serien "Hunting Hitler" som sänds på TV10 är något av det mest korkade som gjorts. Ett gäng som utger sig för att vara historiker och före detta SAS-soldater och annat trams åker runt i Tyskland, Spanien och Sydamerika i jakt på spår efter Hitler. Man åker i ett avsnitt till Hochenlycken i södra Tyskland och låssas att detta är Himmler högkvarter trots att alla som kan sin historia vet att det var ett stort krigslasarett. Efter mycket om och men låssas idioterna i programmet att de kommer på att det är ett sjukhus. De örlar runt i Berchtesgaden och letar efter flykttunnlar och annat trams som passar in i deras narrativ. Enklast vore att gå till arkiven och leta upp ritningarna över platsen så behöver de inte låssas var gång de hittar ett betongblock i skogen.
Ingen vid sina sinnens fulla bruk tror att Hitler lämnade Berlin, han tog sitt liv i bunkern under rikskansliet då han förstod att kriget var förlorat. Tror någon att de som var med Hitler i bunkern skulle ljuga och skydda honom i hårda förhör hos Stalins NKVD? De flesta som var med Hitler i bunkern ändade upp som krigsfångar i Sovjetunionen. Hur skulle Hitler som vid denna tid var en bruten sjuk man orkat med flykten till Sydamerika som är tesen i detta idiotiska TV-program? Det verkar som ju längre tid dom går sedan Tredje Rikets glansdagar desto vildare teorier och narrativ kommer man med. Redan som barn började jag intressera mig för ämnet och läste alla dåtidens biografier och historiska skildringar som vid den tiden låg rätt nära i tid och var skrivna av seriösa historiker. Många ögonvittnen var fortfarande i livet och kunde berätta. Idag verkar det som man kan hitta på vad som helst och folk tror på det hur orimligt det än är.