Vad som präglar vår tidsålder är ytlighet. Det finns inget djup i tillvaron, de flesta människor ägnar sig åt flärd och flams, förutom de stackare som ägnar all sin tid åt att få ihop till livets nödtorft och det är rätt många idag. Var tog andligheten vägen, tron på något utöver denna atomära materiella tillvaro? Redan under de första århundadena efter Kristus död så förflackades hans lära och förvandlades till ett politiskt redskap. Gnostiker, manikéer, katarer och och andra s.k kättare avrättades av den romersktkatolska kyrkan redan under de första århundradena. På 500-talet hade den kristna tron stelnat i dogmer och förvandlats till en totalt meningslös religion. 

Idag ägnar sig den protestaniska kyrkan åt HBTQ-aktioner och värdegrundstänkande, ja man kan vara präst utan att ens tro på Jesus och uppståndelsen, det viktigaste är att man är politiskt korrekt. Vill man söka andlighet idag får man blicka österut mot Indien och Vedaskrifterna. Där finns mycket vishet att hämta, men många västerlänningar är så fördärvade av materialismen att de inte förmår tillgodogöra sig innehållet i dessa skrifter. För de flesta västerlänningar är hinduismen bara ett myller av olika gudar trots att det egentligen bara finns en gud som man betraktar i flera olika aspekter. Hinuismens viktigaste gudar är Vishnu, Shiva och Brahma bör ej förväxlas med Brahman som är världssjälen. En bra introduktion i hinduismen och vedatänkandet är att plöja igenom Bagavadgita som handlar om ädlingen Arjunas själsliga plågor inför ett stort slag på Kuruksheta och hans körsven som egentligen är en avatar av Vishnu i form av Krishna. Boken är en dialog dem emellan om de världsliga plikterna kontra det andliga.

Visste ni att hinduerna redan för 3 500 år sedan visste att jorden var 3,4 miljarder år gammal. De ser kosmos som Brahmas in och utandning, när han andas ut skapas väldsalltet och när han andas in försvinner det. En sorts pulserade universum. De forntida hinduerna var mycket kunniga i astronomi och förstod tidigt hur solsystemet var uppbyggt.

1724 byggde en maharadja observatoriet Jantar Mantar i New Dehli där man med hjälp av instrumenten kunde förutsäga massan hos planeterna i vårt solsystem samt dess eliptiska banor. Dessa observationer byggde på tidigare rön som gjorts i Indien.

1976 besökte jag Jantar Mantar i New Dehli och förundrades över dessa egendomliga byggnade med sina graderingar och mätanordningar. Jag tillbringade många timmar med att ströva runt och undersöka denna plats.

Byggnaderna är av rappat tegel och upptar väl en yta stor som ett par fotbollsplaner.

Man förstår att indierna var mycket längre komna inom astronomin än européerna var på 1700-talet. Detta är den tid som kallas upplysningstiden i Europa, då man gick från religiös vidskepelse till vetenskap och empiriska fakta.

Till skillnad från indierna så lyckades aldrig européerna fläta samman religionen med vetenskapen då den kristna religionen vilade på semitiska trosföreställningar där deras gud är skild från det materialistiska. Inom hinduismen betrakat man det materialistiska som en illusion där man strävar efter att slippa återfödas och istället uppgå i världssjälen Brahman.